Jag kände mig som ett litet barn på nytt. Tro det eller ej... Extremt välbalanserad lindansare, akrobat som gjorde konster med ett rep 10 m ovanför marken, jonglör som såg ut att ha bollarna fastklistrade på händer och huvud samt skön operamusik i bakgrunden. Det är cirkusopera. En flashback från min barndom blandades med mina upplevelser från operans värld som vuxen. Riktigt häftig upplevelse.

Det började med att vi fick gå in sceningången på Värmlandsoperan. Så jag skulle kunna säga att jag har stått på Värmlands operascen nummer ett (haha). Inte alla som har fått vara med om det. Den dryga timmen som följde satt jag och förundrades över den skicklighet som ligger bakom blandningen av cirkus och opera. För mig är opera något som absolut inte passar barn, men när man distraheras av lindansare, akrobater, ballonger och liknande insåg jag den smarta baktanken med hela konceptet. Att få barn att introduceras till en av vuxenvärldens kanske mest strikta och speciella kulturform. Så otroligt smart!

Jag var supernöjd och skrattade ett x antal gånger under föreställningen. Den mysiga och brytande avslutningen var gräddan på moset. En gigantisk ballong slängdes ut i publiken, till alla barns (och vissa vuxnas) förtjusning. Utanför mötte jag Ulrika, som bjöd med mig på detta annorlunda event. Hon hade en helt annan upplevelse av föreställningen. "Jag har en enda fobi... mot ballonger!" Stackaren hade suttit på spänn på gränsen till att ställa sig upp och gå ut under hela föreställningen. Bra initiativ och engagemang, Ulla! Och stor eloge att du orkade sitta kvar och se föreställningen.

Jag jobbar på ett webbföretag och försöker hålla mig uppdaterad på vad som händer inom mediabranschen. Dagens Media är en källa jag brukar snegla på och idag upptäckte jag en artikel med rubriken "Alla medieslag tar stryk just nu" (dagensmedia.se). Den handlar om att konjunkturen plus ledigheten under januari har gjort att annonsförsäljningen på internet har minskat så drastiskt.

Det intressanta kommer först i slutet av artikeln när jag läser kommentarerna till artikeln. Det är väl både för och emot bland de första kommentarerna. En person, Bosse, skriver ett lite längre inlägg och verkligen ifrågasätter han auktoritet, eftersom han (enl. tjejen som skriver kommentar till Bosses kommentar) "en riktig lantis, född långt från huvudstaden". Hon tycker att han ska sluta att lägga sig i sånt han inte förstår. Han är ju född på landet och jag frågar mig. WHAT'S HER PROBLEM???!!!

Så bara för att man inte är född i huvudstaden har man ingen rätt till åsikter. Man har dessutom fel och ingen aning vad man pratar om... Det ställer jag mig verkligen frågande till. Onödigt påhopp på ett öppet forum som Dagens Media. Har hon personliga issues mot Bosse, eller är hon så korkad och nedlåtande som hon låter? I så fall är det bara att beklaga hennes snedvridna brist på verklighetsuppfattning. Brist på respekt är var det är! Såna uttalanden tycker inte jag är professionellt bemötande.

"Vi på landet" har full respekt för våra konkurrenter och värdesätter inte dem utifrån vart i landet de jobbar. Det handlar om ett generellt proffsigt och respektfull bemötande. Vi behöver inte slänga skit på varandra, våra höga resultat och utmärkelser som ex. Superföretag två år i rad talar för sig själva... :) Men jag tycker det är synd när någon så tydligt visar  prov på respektlös, kränkande och nedlåtande inställning gentemot en branschkollega. Det är såna som "Ylva" som ger stockholmare dåligt rykte. Tråkigt.

"80-talister sägs vara egoistiska, är rakt på sak, saknar ödmjukhet och börjar alltid meningar med ordet jag". Det sa Anders Parment i sin föreläsning om 80-talisternas intåg på arbetsmarknaden (och ja, det var som att han pratade direkt om mig...). Han var en av fem föreläsare på årets informatörsdag vid Karlstads universitet i tisdags. Jag och drygt 300 andra yrkesverksamma samt studenter var på plats för föreläsningar, mässa och mingel.

Årets informatörsdag var riktigt bra, underhållande och lärorik. Vissa år har föreläsarna varit sådär, men i år var det verkligen klockrent. Dragplåstret var ingen mindre än fd ordföranden i FN:s generalförsamling och fd utrikesminister Jan Eliasson. Jag hade höga förväntningar på hans föreläsning om medling, och han levde verkligen upp till dem. Han menade att man "alltid ska eftersträva en win-win-situation" oavsett vad det gäller och att "ett bra ordförråd är a och o". (Attan, då måste jag alltså sluta köra med svordomar så fort det är nåt...). "Hela livet är en förhandling", sa han. Både privat och inom jobbet. Så sant som det är sagt.

En bok jag faktiskt ska leta upp i bokhandeln är Elaine Bergqvists retorikbok. Hennes föreläsning bjöd på ett antal skratt när hon visade vad mycket signaler vi sänder ut med ordval, dialekt och intonation. Utan att vi vet om det. Hjälp!  Hon bjöd verkligen på sig själv för att exemplifiera sin poäng. Priceless :)

Jag älskar mina nya örhängen! Beställde dem av en kollegas dotter, som tycker om att pyssla med just detta. Hon är jätteduktig. Allt jag behövde göra var att välja färg på pärlan och så levererades örhängena igår, helt enligt egen design. Det är imponerande vad dagens ungdom engagerar sig. Själv kan jag inte komma ihåg att jag hade ett så stort intresse för något som denna driftiga tjej har.

Kan ju säga att hon inte direkt hade svårt att få folk på mitt jobb att köpa... Nej, vi gav henne fullt upp med våra beställningar. Jag är så nöjd med mina örhängen att jag beställde ett par till i lite annan design.

Läste i NWT:s helgbilaga härom dagen om San Francisco och det var som att förflyttas ett och ett halvt år tillbaka. Augusti 2007 - då var jag och Lina i San Francisco, en av världens häftigaste städer och en av mina favoritplatser i världen. Vi gjorde allt man "bör" göra när man besöker S.F. första gången. Vi tog en promenad i hippiekvarteren nere i Heights, vi såg de välkända "trams" (för oss svenskar också kallade spårvagnar), testade det som ska vara en av världens godaste fudge, cyklade över Golden Gate-bron och fick en historielektion ute på Alcatraz.


Här vi på väg ut från S.F:s hamn med sikte på Alcatraz.

Efter den resan har San Francisco fått en speciell plats i mitt hjärta och hamnat på listan över ställen jag gärna skulle vilja åka tillbaka till någon dag.

Det är med ett fånigt flin och en igenkännande nick jag läser skildringen av besöket på Alcatraz i NWT. Skönt att höra någon som tänkte samma som jag, fascinerades över det mytomspunna fängelset och funderade över om någon fånge verkligen lyckades fly därifrån. Tänk att man kan bli så glad av att läsa en artikel i NWT...

Det är härligt med all snö som kommit. Men för mig som brukar träna utomhus är det svårare. Jag är inte så vågad (eller dumdristig) att jag ger mig ut och joggar när snön döljer de livsfarliga isfläckarna i min väg. Känner inte direkt för att ramla och bryta benen... Jag blir lika förvånad och förfärad varje gång jag möter en löpare. Bara väntar på att höra någon ramla bakom mig när han eller hon sprungit förbi. Usch, vad obehagligt. Så just nu vilar mina välanvända, hederliga och sköna gympadojor på skohyllan hemma. Själv får jag hitta på andra sätt att träna...

Igår kväll landade ett litet födelesedagskort i min brevlåda. Det har rest över berg och dalar för att komma hit, ända från mina kompisar i Bergen. Inuti väntade en liten överraskning i form av ett par vantar, perfekt för kalla händer som arbetar vid ett tangentbord hela dagarna. Dessutom kan det ibland kännas riktigt kyligt på kontoret, så vantarna kommer verkligen i rätt tid. Så nu slipper mina kollegor känna mina iskalla händer i nacken när jag ska demonstrera hur kall jag är om händerna. De kommer bli jätteglada :)

Och ska jag gå ut är det bara att trä över den lösa överdelen av vanten och vips har jag ett par fullt dugliga tumvantar för utomhusbruk. Perfekt!

Stort tack, Emma och Johanna! Precis vad jag behövde på jobbet.

   

Jag tycker om hundar. Ta bara svärfars störtcharmiga golden som nästan välter en när man kommer in genom dörren, svärmors lilla Rocky som utan förvarning hoppar upp i knät, Katrins busiga Soia eller Annas Diezel som är den största  morsgris jag någonsin träffat.

Men jag tycker verkligen inte om slarviga hundägare! De som aldrig plockar upp efter sina hundar ute i naturen. Hur tänker man då??? "Jag skiter i det", förmodligen och bokstavligen... Men jag tycker det är otroligt dålig stil. Skulle ni strunta i att plocka upp om det gällde barn?! Tror jag nog inte, men jag kan ju ha fel...

Det finns inget äckligare när man på sommaren går på gräsmattor och andra grönytor. Plötsligt byts idyllen ut mot en mer illaluktande, som förföljer en resten av dagen.

Skärpning, alla slarviga hundägare! Kan ni inte ta hand om ALLT som har med er hund att göra ska ni inte ha hund.

(Haha. Jag låter som en sån där sur tant som skriver insändare i tidningen...)